Epic film: Sci-fi

Visar inlägg med etikett Sci-fi. Visa alla inlägg

tisdag 31 maj 2011

Dawn of War-introt vs Ultramarines

Dawn of War-introt

När introt börjar ser man elden och avgaserna från en Thunderhawk som åker över stridsfältet där en grupp Blood Ravens Space Marines som försöker överta en kulle är undertryckta av Ork-eldgivning från toppen. Sergeanten meddelas att förstärkning är på väg, men då justerar Orkerna sin haubits och spränger deras Predator Tank, deras enda eldunderstöd, och en våg av Orker springer upp från sina skydd (små ”skyttegravar”) och rusar ner med sina knivar och yxor redo. Alla Space Marines samlar sig, men precis när Orkerna ska hoppa in så blir hela vågen massakrerade av en Dreadnought. Blotta åsynen av den är nog för att stärka moralen och göra soldaterna redo för att överta kullen. Med ett heroiskt vrål från sergeanten så rusar de upp för kullen och blir i stort sett slaktade av Orkerna där, men de fortsätter ändå.

Crescendot (höjdpunkten) i striden är när en Ork springer fram och slänger en landmina på Dreadnoughten och den följande explosionen dödar i stort sett alla, förutom sergeanten och fyra till fem Orks. Han ser sig runt och hittar deras flagga (Blood Ravens Banner). Trots fokuserad eldgivning lyckas han ta sig upp till toppen av kullen och sätta ner flaggan, men inte före han har blivit skjuten i nacken (snett skott), så det är med sina sista krafter som han lyckas sätta fast flaggan. Sen zoomar det ut och man får se ett flertal Drop Pods i skyn.

Ultramarines (2010)

Filmen handlar om en grupp nyblivna Ultramarines och deras uppdrag när de beger sig till planeten Mithron får att hjälpa ett kompani av Imperial Fists, stationerade där för att skydda ett relikskrin, men något har orsakat dem att skicka ut ett nödanrop om hjälp.

När Ultima Squad (Ultramarines-truppen) anländer till ytan och finner vägen till relikskrinet bevittnar de vad som orsakade nödropet. Alla Imperial Fists där är döda och vissa lik är arrangerade i Chaosstjärnor (8-kantig ”stjärna”). Land Speedern som de har med sig åker fram före truppen som spanare, men när de sedan ser den igen får de inget svar från den (två Ultramarines sitter i den). När kaptenen Severus och en truppmedlem söker sig fram upptäcker de att besättningen har blivit skjutna och hela truppen blir fast i ett bakhåll. De lyckas slå tillbaka det, men tre stycken i truppen dör. Kaptenen undersöker ett av liken och de upptäcker att Black Legion Chaos Marines är ansvariga för garnisonens död.

Ultimata Squad beger sig till relikskrinets inre och blir där överfallna av Daemon Prince som dödar en i truppen och sliter med sig kaptenen Severus genom väggen utför ett stup. När de når det innersta av skrinet så möter de en kaplan/pastor och ytterligare en Imperial Fist, de enda överlevarna. De beger sig tillbaka med boken Liber Mithrus, en helig relik som gavs åt garnisonen av Kejsaren (”Gud”) själv.

På tillbakavägen blir de överfallna av en stor grupp Chaos Marines. De förlorar många, men det visar sig att Severus överlevde och med hans hjälp lyckas de döda alla och tar sig till skeppet (via Thunderhawk). Där visar det sig att boken är korrumperad och Severus blev besatt av demonprinsen. Den flyr till skeppets reclusium (tempel) och överlevarna (tre stycken) följer efter och försöker förinta den. Demonen knockar två av dem och tar den tredje (Proteus) till mitten av en ritualcirkel. Den avslöjar att den har tänkt ta Proteus utseende för att kunna infiltrera planeten och öppna Warp Gaten, men en fjärde överlevande (Pythol, en Apothecary som var väldigt skadad) ingriper och räddar Proteus. Han blir dödad av demonen, men det ger Proteus tid att hämta deras heliga Åskhammare i templet och med den förinta demonen precis innan skeppet beger till Macragge, hemplaneten.

Kritik
Problemet jag har med filmen är att regissören och producenten inte verkar vara så insatta i spelet Warhammer, eftersom det är flera saker som är fel i filmen. Hjälmarna går väldigt lätt att ta loss, då de ska i stort sett vara fastsvetsade. Chaos Marinerna i filmen väser, de ska vråla ”Blood for the Blood God, Death to The False Emperor” osv. Karaktärernas ansikten ser ut som lera samt rustningarna ser ut som plast, ingen rustning ska se ut som plast. Även om introt är kort och handlingsfattig, så är det bättre animerat och har en bättre känsla över sig. Rustningarna skramlar mer, skotten känns tyngre/kraftigare.

Om de bara hade skaffat samma animerare för filmen som för introt, så hade det kunnat bli en jättebra film. Musiken är väldigt bra däremot, både i introt och filmen. Filmen är en thriller och inte en action, vilket jag anser var ett underligt val av genre.

Det är så många fel i filmen att jag inte kan tycka om den. Handlingen är ganska bra och kan bygga upp spänning ibland, men det är för lite. Och att filmen är sämre animerad än ett intro, som är sju år äldre, är inte en bra sak.

G.I Joe: The Rise of Cobra

G.I Joe: The Rise of Cobra (2009) är en science-fiction/action film som utspelas på jorden i framtiden. Då möter det onda det goda i en tid av världsdominans. Duke Hauser (Channing Tatum) är en sann amerikansk soldat och han vägrar ge upp och håller alltid ryggen bakom sin trupp. Hans bästa vän Wallace Weems aka Ripcord (Marlon Wayans) är också en amerikansk soldat som har ambition och är dessutom rolig och flörtig. Filmen inleds med att presentera dessa två huvudpersoner samt antagonisten. Man får dock inte reda på vem som är antagonist på en gång.

Soldaterna samt deras pluton får i uppdrag att skydda ett par nanoraketer åt James McCullen (David Murray). Inuti dessa nanoraketer ligger det mängder av nanorobotar och dessa nanorobotar är utvecklade att bland annat äta sig genom metaller och att förstöra giftiga eller döda celler i människokroppar.

Operationen i sig är hemligstämplad och det uppstår komplikationer under färden. De goda möter de onda i en kamp om att rädda världen. Vid denna tidpunkt rekryteras Duke och Ripcord till de godas sida genom utpressning. Det enda sättet att ta sig in i den speciella plutonen är att bli tillfrågad. Denna pluton är den bästa i branschen och i hela världen.

Karaktärer
I filmen får man möta den goda sidan först och detta sida kallas G.I. Joe. Den goda sidan består av:

General Abernathy eller även känd som Hawk (Dennis Quaid).
Heavy Duty (Adewale Akinnuoye-Agbaje) är en soldat i G.I Joe som är rätt tung och stor.
Breaker (Saïd Taghmaoui) är deras data geni och specialiserad på att förutspå motståndarnas planer eftersom han har rätt hög IQ.
Shana ”Scarlett” O’Hara (Rachel Nichols) är den enda kvinnan i plutonen som är legosoldat.
Snake Eyes (Ray Park) är utklädd till en ninja som är aldrig åker på spö eller ger sig och han säger inte något heller.

Två karaktärer från det onda laget är:

Baronessan/Anastaisa DeCobray (Sienna Miller) och hon har ett förflutet med Duke.
Storm Shadow (Byung-hun Lee) och han är Snake Eyes broder.

Duke

Den skönaste killen i hela filmen. Han har disciplin och inger respekt. Det är en kille som man måste ha i en film, en riktig soldat. Han är ”the good guy”, om man så säger. Duke är trogen och inte en som går bakom någons rygg.

Själva karaktären är en förebild. Man tänker ”Wow, han är en riktig hjälte som varken bryr sig om pengar eller beröm”. Han gör även fel val yrkesmässigt ibland och detta beror på att det är känslor eller vad han tycker är rätt som är inblandat.

Han lever hur som helst upp till huvudrollen och gör ett bra jobb.

Ana

Den onda men vackra kvinnan. Hon är lite farlig och dödlig, men i slutet av filmen förstår man varför hon är sådan. Hon kallas baronessan som tidigare nämnts. Det är en rätt kraftig titeln måste jag säga!

Det finns inte så mycket att säga om denna karaktär förutom att hon spelar den bra.

Snake Eyes

Denna kille får en att vilja se action. Den självdisciplin och grymma ninjaskills som Snake Eyes har gör denna karaktär underbar! Faktum att han inte pratar och bär mask gör honom bara ännu mer grym.

Jag älskar denna karaktär, iskall och allmänt grym! Även en karaktär som denna är ett måste i en actionfilm. Namnet på honom är också ganska legendariskt.

Ripcord

Vi har också så klart den roliga typen i filmen, han som dessutom är lite egenkär och flörtig. Det finns inte så mycket att säga om honom förutom att han är Dukes bästa vän och hans högra hand. Lojal och pratsam också!

I filmen känns det som att alla känner varandra från båda sidorna. Alla har ett förflutet med någon. Detta påverkar alla i filmen också, för om man känner någon vill man inte skada den människan. Det blir med andra ord rätt så många sådana dilemman under filmens gång.

Jag tycker filmen är sjukt bra och rekommenderar den till alla! På senaste tiden har filmer slutat leverera. Det finns rätt bra filmer som kommit ut, men ingen som ger omdömet ”WOW den är BÄST”. Den här filmen var dock otroligt bra och jag kunde inte ens hitta några nackdelar. Bra story och skådespelare, helt enkelt ett bra jobb av Paramount Pictures och av Stephen Sommers som var regissör.

Källförteckning
Bild Ana G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009). URL: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjdld-8P6nIEGqzTx4i-UoMYEH5drgshzn65ZA3ynPUwdk1seE5oFIaaYxfQ3mlMGOlp7pp-wVCJc2wbppvV-hxKehQ73JC3FsZICTNZnTV7ZcedBNGDPzpKJtdwOupIRIn6LiPXBdi0w0/s400/Sienna+Miller.jpg (Läst: 2011-05-31)
Bild Duke G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009). URL: http://www.availableimages.com/images/pictures/2009/gi-joe-the-rise-of-cobra/aph_4.jpg (Läst: 2011-05-31)
Bild poster G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009). URL: http://www.filmofilia.com/wp-content/uploads/2009/05/gijoe_16.jpg (2011-05-31)
Bild Ripcord G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009). URL: http://images.allmoviephoto.com/2009_G.I._Joe:_The_Rise_of_Cobra/2009_gi_joe_008.jpg (Läst: 2011-05-31)
Bild Snake Eyes G.I Joe: The Rise of Cobra (2009). URL: http://4.bp.blogspot.com/_eR1Kuc888sc/TSZhX-9SbmI/AAAAAAAABRg/lEAFD50Db5E/s1600/Snake+Eyes.jpg (Läst: 2011-05-31)

måndag 16 maj 2011

Filmtrender

Trender som får filmer att verka irriterande lika varandra

Science fiction- eller futuristiska filmer som utspelar sig i framtiden har en blå ton och det är inte bara alla saker är blåa utan det verkar som att alla föremål har installerat ett blå LED-ljus (lysdiod). Ett bra exempel är filmen Tron: Legacy (2010). Man kan tro att de som gjort filmen la hälften av budgeten på blåa ljusslingor:

Tron Legacy

Detta gäller inte bara futuristiska filmer, även andra genrer har blivit kodade med färg. Skräckfilmer har också för det mesta en blå ton:

The Ring (2002)

Saw (2004)

Apokalyptiska filmer har en grå/urtvättad färgton:

The Road (2009)

The Book of Eli (2010)

Terminator Salvation (2009)

Orealistiska filmer har en grön ton:

Matrix (1999)

Fight Club (1999)

Man kan nästan gissa vilken sorts genre en film har när man endast sett en stillbild från en filmtrailer.

Vad är det som händer egentligen?
Det kallas för färgkorrektion. Förr i tiden när man ville att filmen skulle bli mer artistisk så fick man gå igenom en ryggbrytande process där man fick använda filter på kamera och ljus för att få fram den effekten man ville. Det var dyrt, svårt och väldigt få visste hur man gjorde för att det skulle bli ett bra resultat.

Hur ser det ut i dag då? Som filmdirektör i Hollywood behöver du bara anlita en praktikant från High School som får fram resultat med några få klick med musen och då får du den artistiska känslan som får publiken att se filmen genom ett par gamla vintagesolglasögon. Filmen Oh Brother, Where Art Thou? (2000) var den första att använda kraftig digital färgkorrektion tills varje scen hade den gammaldags sepiatonen:

När denna teknik utvecklades upptäckte andra regissörer att det var mindre kostsamt och ett snabbare sätt för filmen att få den atmosfären, utan att anlita professionela aktörer eller filmhanterare. De här färgerna har blivit den korta vägen till att visa känslor; gult gör att tonen verkar vara varmare, blå gör att scenen får den där mystiska känslan som om den vore upplyst av månen och det gråa gör att filmen får en deprimerande ton.

Och nu när vi ändå är inne på färg - allt annat är orange och blått. Precis som en kläddesigner från 90-talet så har dagens filmer bestämt att de 2 andra färgerna de behöver är orange och blått. Som den skarpsynte bloggaren Todd Miro har pekat ut på sin blogg Into The Abyss är att färgkombinationen oftast kombinerar den något ovanliga färgen orange mot en blå himmel:

Transformers: Revenge of the Fallen (2009)

Eller ett vagt upplyst rum:

Iron Man 2 (2010)

Eller några specialeffekter som dem lyckats knåpa ihop:

Tron Legacy (2010)

Die Hard 4.0 (2007)

Denna effekt har dessutom drabbat filmposters:

Vad är det som händer egentligen?

Detta är färghjulet:

Placeringen av färgerna i hjulet är baserat på vilken nyans de har till varandra. Målet nu för regissören av en film är att få färgerna att få en fin kontrast till varandra. Eftersom de flesta filmerna handlar om människor så tar man en av färgerna i högra hörnet av cirkeln, en hudton. Sedan tar man en färg som ska ha den starkaste kontrasten till den valda färgen, det vill säga på motsatt sida av cirkeln. Ser du vilka färger man får? Just det, orange och blått.

Sedan början av skapandet av färgfilm har man försökt göra scener så att man får använda denna färgkombination så ofta som möjligt. Sedan det blev så enkelt att använda sig av färgkorrigering så har de tagit det så långt att varje rum är baddat blått och varje människa ser ut som de har fått en hemsk billig thailändsk spray-on solbränna.

Det är inte bara av lathet som det har blivit så här. De som ansvarar för färgerna i en film har en spann på ungefär två veckor att färglägga, ibland bild för bild, en hel film. Det behövs inte många titt på kalendern för den anställde och se hur deadlinen närmar sig snabbare och snabbare innan man slänger upp händerna i luften och säger ”Skit samma, alla gillar orange och blått!”

Watchmen (2009)

söndag 15 maj 2011

Är musiken viktig i filmen?

Musiken har varit en stor del av filmen ända sen den först kom. Från början innan man hade kommit på hur man lade till ljud till filmen så fanns det ofta någon som spelade piano eller något annat instrument för att sätta stämningen till det som hände i filmen. Alltså redan innan man hade tekniken till att lägga till musiken i själva filmen så hade man ”livemusik”. Musiken spelades även vid vissa tillfällen när de spelade in filmerna för att bidra till atmosfären och hjälpa skådespelarna att komma in i det känslomässiga tillstånd som kunde underlätta för dem när de agerade.

Många av filmtittarna tar nog musiken för givet och tror att den bara är där för att ge filmen en extra touch och tror ofta att det inte spelar någon roll vad man använder för musik, men det som de inte har förstått är hur mycket av filmen som byggs upp runt musiken. Problemet är att de tänker sig musik som en låt och inte att musik även kan vara bakgrundsmusik, såsom en violin som spelar en dyster ton i bakgrunden för att tittarna ska komma in i den där lite dystra och sorgsna stämningen som passar till handlingen just i den delen av filmen. Det är en så stor del av filmen att det är synd att folk inte uppskattar det mer. Musiken är det som ger djupet och känslan till filmen, det tar filmtittandet till en helt ny nivå när man lägger till musik i filmen. Om man inte tänker på ljudet så gör det att man får en mycket ytligare upplevelse av filmen, för musiken är ett verktyg som filmskaparna använder för att ”dra in folk” i filmens ”värld”. Musiken är alltså ett sätt att beskriva och förmedla karaktärernas känslotillstånd på ett mer konkret sätt. Det är lättare att få rätt känsla om man använder flera olika sinnen än enbart synen.

Musiken kan också användas för att beskriva för tittarna var de är under filmen. Ett exempel är i filmen The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006) då huvudpersonen skickas iväg för att bo hos sin pappa som bor i ett annat land. Så fort han kommer till Tokyo börjar de spela japansk musik för att tittarna ska förstå var filmen utspelar sig och för att man ska känna sig som om man är där med dem. Ett annat exempel är att i nästan alla filmer som utspelar sig i det skotska höglandet så spelas det ofta mycket säckpipa eftersom att det är en musikstil som ofta kopplas till Skottland. usik kan användas i det syftet också, för att man ska förstå vart det utspelar sig utan att det behöver nämnas i filmen.

En av de mest påtagande effekterna då det spelas stråkmusik i en film är när den sakta tonas ut för att därefter försvinna helt och sedan fortsätta att vara helt tyst. Eftersom det låter i princip oavbrutet genom hela filmen är det just de gånger då ljudet försvinner helt som man blir säker på att något oväntat kommer att hända. Musiken och avsaknaden av musiken bygger alltså upp spänningen väldigt bra, man vet att något kommer att hända, men inte vad. Det gör att man blir mer koncentrerad. Det följs ofta av plötsliga höga ljud eller hög musik vilket ofta resulterar i en lätt hjärtklappning eftersom man är så koncentrerad på att något kommer att hända och när det väl händer är det aldrig vad man tror det ska vara. Med andra ord är det inte bara själva musiken som kan bygga upp spänningen och påverka oss tittare utan även de korta stunderna av fullkomlig avsaknad av musik och ljud kan påverka oss minst lika mycket.

För mig är musiken en av de viktigaste delarna i en film. Utan musik i filmen får man inte samma ”djup”, man förstår varken känslorna eller situationerna lika bra. Ett val av musik som verkligen är en personlig favorit är musiken från Star Wars-filmerna då man använder sig av en hel symfoniorkester och inte bara ett band.

Användningen av en symfoniorkester gör att upplevelsen av filmen blir så mycket starkare och påtaglig på grund av att det finns så många olika instrument som kan skapa den här speciella känslan. Om man inte skulle ha den här lite dämpade och mystiska musiken skulle det inte alls vara lika spännande om musiken var i perfekt harmoni. Det som kan vara dåligt med musiken i filmer är att artisterna ofta låter filmskaparna använda deras musik i reklamsyfte för att få ännu fler människor att lyssna på deras låtar och på så sätt kanske få sälja fler skivor. Som tur är det inte alla filmer som har sådan musik, de flesta har en speciell låt som är mer som en signaturlåt för filmen så att man ska ha något att känna igen den på.

Sammanfattningsvis skulle filmer utan filmmusik bli väldigt mycket tråkigare. Helhetsintrycket av filmer utan filmmusik skulle bli ganska platt och man skulle aldrig kunna få samma förståelse för varken historien eller karaktärernas känslor.

Källförteckning
Bild Star Wars (1977-1983). URL: http://cache2.allpostersimages.com/p/LRG/20/2007/BVN6D00Z/posters/star-wars.jpg (Läst: 2011-05-15)
Bild The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006). URL: http://images.allmoviephoto.com/2006_The_Fast_and_the_Furious:_Tokyo_Drift/2006_fast_and_furious_tokyo_drift_wall_001.jpg (Läst: 2011-05-15)
Wikipedia (2011). Stumfilm. URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stumfilm (Läst: 2011-05-15)

lördag 14 maj 2011

Independence Day

När det är dags att recensera Independence Day (1996) som räknades som en storfilm då man själv var c:a 4 år blir det svårt att inte vara partisk. Detta var någonting häftigt och coolt med rymdvarelser, ufon och Jeff Goldblum (som man sett som den coola Ian Malcolm i Jurassic Park). Trots att jag är äldre nu blir jag fortfarande en smula berörd av filmen och dessutom är den awesome.

Handlingen är barnsligt enkel. Det börjar med att man får se ett jättestort rymdskepp närma sig jorden som senare släpper ifrån sig 36 mindre ufon. Helt plötsligt börjar folk se stora ufon som kommer in över storstäderna, och ja, de är fortfarande stora fast det stora rymdskeppet släppte ifrån sig dem. Ett skepp är ungefär lika stort som Manhattan, alltså ungefär 60 kvadrat kilometer! Det är förstås rymdvarelser som har kommit för att ta över jorden och tömma den på alla resurser samt utrota mänskligheten.

Då rymdvarelserna förbereder en attack "snubblar" David Levinson (Jeff Goldblum) över rymdvarelsernas signal och får reda på en del oerhört viktig information som inte Vita Huset och USA:s militär fått reda på. Signalen är i själva verket en nedräkning och om den kommer till noll... Shack matt. Han kontaktar sin f.d. flickvän Constance Spano (Margaret Colin), som är Presidentens (Bill Pullman) rådgivare. Han berättar om rymdvarelsernas plan och genast börjar planeringen om hur man ska kunna slå ut faran från rymden.

Som en liten sidohandling får vi följa stridspiloten kapten Steven ”Steve” Hiller (Will Smith) och hans väg då han bl.a. skjuter ner ufon, slår ned en rymdvarelse och kommer med kvicka kommentarer (till och med är dessa kommentarer roliga!).

Som en annan liten sidohandling får vi också följa alkoholisten Russell Casse (Randy Quaid) och hans familj som kämpar för att överleva. En serie saker händer och Russell vet vad han måste göra för att rädda jorden.

Skådespelarna är helt underbara i sina roller, förutom Bill Pullman som känns väldigt överspelad. Jeff Goldblum och Will Smith är ett riktigt bra radarpar och kompletterar varandra riktigt bra. För övrigt vill jag bara säga att Jeff Goldblum är en av nutidens bästa skådespelare (tillsammans med Will Smith och Johnny Depp).

Några andra som känns riktigt bra i sina roller är Judd Hirsch som spelar Davids pappa Julius, Robert Loggia som spelar General William Grey, Vivica A. Fox som spelar Steves flickvän Jasmine Dubrow, James Rebhorn som spelar försvarsministern Albert Nimzicki och självklart Randy Quaid som spelar alkoholisten Russell Casse som påstår att han blivit bortrövad av rymdvarelser förut. Jag är inget stort fan till Margaret Colin, men i den här filmen är hon riktigt strålande och en bra skådespelare .

Trots all USA-propaganda och smått överspel från Bill Pullman är detta en riktigt bra film där Smith och Goldblum höjer filmens kvalitét några snäpp, vilket drar bort "tönt"-stämpeln som många av dessa filmer brukar få. Helt klart en film som man ska ha sett om man är filmintresserad eller bara vill ha en mysig stund. Och om du frågar mig är det här den bästa filmen jag någonsin sett!

Källförteckning
Bild från filmen Independence Day (1996). URL: http://www.filmnyheter.nu/wp-content/uploads/2010/10/independence-day.jpg (Läst: 2011-05-14)

fredag 5 mars 2010

Gamer

Filmen Gamer är en film som är hyfsat bra, men det finns delar i filmen som kunde göras om. Det bästa med filmen är skådespelarna eftersom de är väldigt bra.

Att se Micheal C. Hall som Ben Castle i filmen Gamer är som att se Johnny Depp som Captain Jack Sparrow i Pirates of the Carribien. Det var helt enkelt perfekt! Filmen Gamer skulle inte ha varit densamma om inte Micheal C. Hall hade varit med. En väldigt bra scen med Micheal C. Hall är närmare slutet av filmen. Där börjar han bli riktigt bra, men annars är han inte med så mycket eller bidrar till filmen så mycket. Han gör sitt skådespel i filmen så bra att ingen annan skulle kunna göra det bättre.

Vi har en person som heter Kabel eller John Tillman. Han spelas av Gerard Butler. Samma sak gäller här - ingen annan kan ha spelat rollen som Kabel/John Tillman lika bra som Gerard Butler. Det skulle inte ha varit samma sak. Han spelar en ganska kall och taktisk fånge i filmen och det gjorde Gerard Butler väldigt bra. Man fick verkligen känslan av att han kunde hantera det han blev utsatt för och mycket annat.

Det finns dock en person i filmen som jag tycker att det skulle inte spelat någon roll om de bytte ut henne. Det är Amber Valletta som spelar Angie. Hennes roll i filmen är inte lika viktig som Gerard Butlers och Miheal C.Halls roll. Det enda hon gör i filmen är att gå runt, utan att säga så mycket.

Filmen handlar om ett spel och då behövs spelare och en spelare spelas av Logan Lerman. Hans karaktär är Simon Silverton som är i filmen en ”Gaming Superstar”, vilket innebär att han är en mycket välkänd spelare. Gamer handlar om ett spel som spelas som vanligt av människor, men skillnaden är att det är inga datorer i spelet utan det är riktiga människor som blir utsatta. Simon Silverton som är en superstjärna är den som spelar Kabel eller John Tillman i spelet i filmen.

Sedan finns det många fler karaktärer i filmen, men Micheal C. Hall, Gerard Butler och Logan Lerman är några personer som filmen inte skulle klara sig utan. De ger filmen exakt vad den behöver för att bli en bra film.

Av H.A Salty

Källförteckning
http://www.imdb.com/

The Matrix

The Matrix är en film från bröderna Andy och Lana Wachowski, som även varit med i produktionen av bland annat V for Vendetta. The Matrix är en virtuell värld där människan är på toppen av sin civilisations höjdpunkt, men ingenting är verkligt.

Datorhackern Thomas Anderson, eller Neo som han kallar sig i datorvärlden, söker efter svar på frågor han inte vet. Den som håller i alla svaren är den ökända terroristen Morpheus. Regeringen kontaktar Neo och ber om hans hjälp att fånga in Morpheus. Då står Neo inför ett val, att bistå regeringen, eller att ge sig in i den undre världen och själv bli jagad tillsammans med Morpheus. Hans liv blir aldrig sig likt igen.

The Matrix är inte bara en science fiction film, utan även en väldigt psykologisk film. Den utforskar människan och samhället och hur det mänskliga psyket fungerar under konfrontation. Det visar sig tämligen uppenbart i scenen där Morpheus ska lära Neo att alla inuti ”the Matrix” är ens fiender. Där säger Morpheus:
- The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy… You have to understand, most of these people are not ready to be unplugged. And many of them are so inert, so hopelessly dependent on the system that they will fight to protect it.
Det betyder att människor hellre slåss för att behålla en lögn som gynnar dem, än att kasta bort den för en sanning som inte är en förbättring. Att vi hellre intalar oss att allt är som det ska, istället för att ta itu med problemet.

The Matrix är en högklassig psykologisk science fiction rulle fylld av spänning och specialeffekter. Till skillnad från många andra filmer är handlingen väl genomtänkt och kommer inte till korta. Historien vävs samman genom ett fenomenalt berättande. Förstaklassigt skådespeleri av alla inblandade, och ett förträffligt manus gör den här filmen värdig en femma på en femgradig skala.

Av Nordic Ranger

torsdag 4 mars 2010

Terminator 2 Domedagen

Nu är Arnold Schwarznegger tillbaka som den stenhårda, laglösa och livsfarliga terminatorn i Terminator 2 - Domedagen där han spränger skiten ur allt och alla som ställer sig i vägen när han ska utföra sitt uppdrag, att rädda John Connor.

Filmen handlar om den goda Terminatorn som sänts tillbaka i tiden för att rädda John Connor. Denne person kommer att spela stor roll i framtidens krig mot robotarna och utan honom är människan chanslös. John Connor har det ganska jobbigt, eftersom hans fader är död och hans mor anses vara dum i huvudet och hålls instängd i ett psykhem på grund av sina syner då hon ser världens undergång. John själv bor hos sina låtsasföräldrar som han inte alls gillar speciellt mycket. Snart förändras hans liv helt och hållet och då han måste kämpa för sin överlevnad då en ond Terminator försöker döda honom. Det är just i detta läge som Arnold dyker upp och slåss för att rädda livet på John. Under filmens gång kommer de stöta på många faror och Terminatorn Arnold får innan slutet ge allt för att rädda framtiden.

Denna film är perfekt för folk som gillar explosiva science fiction/action-filmer som får dig att hålla för ögonen av spänning. Fastän detta är en riktig old school-film så är den riktigt cool och underhållande. Filmen spelas av riktigt bra skådespelare och filmen har en bra story. Det känns som att filmen är gjord lite grand så att man inte ska hinna andas ut ordentligt utan filmtittarna får ta del av action från början till slut. Och detta lyckas filmskaparna riktigt bra med och som tur är så är inte filmen alldeles för lång.

Jag ger filmen ett ganska högt betyg bara för att den är riktigt cool och det är bra skådespelare i den och just för att den är riktigt intensiv och underhållande.

onsdag 3 mars 2010

Rovdjuret

Blod, svett, tårar och en massiv dos av action som får en att storkna. Man kan minst sagt säga att det sker många mystiska saker här i livet som vi inte förstår och som vi förundras över varje dag. Finns det bara det vi ser med våra egna ögon eller finns det någonting mer? Allt detta levererar 1987 års kassasuccé Rovdjuret av regissören John McTiernan.

Rovdjuret börjar med att vi får se en främmande farkost som far in över jorden. Vi transporteras sedan ner till jorden där vi får träffa en man vid namn Dutch (Arnold Schwarzenegger) som är på väg till ett hemligt möte med den amerikanska militären. Dutch är en gammal marinkårssoldat som dragit sig tillbaka och blivit en ledare över en grupp legosoldater. Han och hans legoknektar får till uppdrag att leta reda på och rädda ett par människor som är gisslan hos den lokala gerillan i Guatemala. Det som Dutch och hans andra medlemmar inte vet är att något förföljer dem. De hittar bland annat ett par flådda lik ute i djungeln och efter en räddningsaktion får de även reda på att alla utom en i gisslan har blivit dödade. Allt var avklarat och vad som verkade ett lyckat uppdrag trots förlusten av alla utom en gisslan blir snabbt till en otrolig kamp för överlevnad där Dutch och hans män möter en långt överlägsen fiende som stavar deras död.

Det jag gillar mest med Rovdjuret är att filmen förmedlar ren action på ett mycket spännande vis. Man hela tiden vet att någon ska dö, men man vet inte vem, hur och när. Jag älskar hur man får se Dutch och hans grupp överleva mot en motståndare som är dem långt överlägsen. Det känns intressant på ett lite smågrymt sätt, att analysera hur nästa person ska dö och om de kommer att se det mystiska väsende som långsamt men systematiskt tar deras liv. Jag tycker även att regissören visar att även de mest tränade elitsoldater kan hamna i situationer som är komplett nya för dem och att även en riktig dunderhårding som Dutch kan visa tecken på rädsla. Det är det som gör hela filmen intressant, men man ska inte glömma att musiken i filmen skapar en stämning som inte infinner sig ofta i filmer. Kombinationen mellan ett väldigt bra soundtrack, grymma specialeffekter och en intressant berättarteknik gör att Rovdjuret blir en succé hos mig vilken dag som helst.

Omdöme:

4/5

Källor:

http://en.wikipedia.org/wiki/Predator_(film)