Epic film: Skräck

Visar inlägg med etikett Skräck. Visa alla inlägg

måndag 16 maj 2011

Filmtrender

Trender som får filmer att verka irriterande lika varandra

Science fiction- eller futuristiska filmer som utspelar sig i framtiden har en blå ton och det är inte bara alla saker är blåa utan det verkar som att alla föremål har installerat ett blå LED-ljus (lysdiod). Ett bra exempel är filmen Tron: Legacy (2010). Man kan tro att de som gjort filmen la hälften av budgeten på blåa ljusslingor:

Tron Legacy

Detta gäller inte bara futuristiska filmer, även andra genrer har blivit kodade med färg. Skräckfilmer har också för det mesta en blå ton:

The Ring (2002)

Saw (2004)

Apokalyptiska filmer har en grå/urtvättad färgton:

The Road (2009)

The Book of Eli (2010)

Terminator Salvation (2009)

Orealistiska filmer har en grön ton:

Matrix (1999)

Fight Club (1999)

Man kan nästan gissa vilken sorts genre en film har när man endast sett en stillbild från en filmtrailer.

Vad är det som händer egentligen?
Det kallas för färgkorrektion. Förr i tiden när man ville att filmen skulle bli mer artistisk så fick man gå igenom en ryggbrytande process där man fick använda filter på kamera och ljus för att få fram den effekten man ville. Det var dyrt, svårt och väldigt få visste hur man gjorde för att det skulle bli ett bra resultat.

Hur ser det ut i dag då? Som filmdirektör i Hollywood behöver du bara anlita en praktikant från High School som får fram resultat med några få klick med musen och då får du den artistiska känslan som får publiken att se filmen genom ett par gamla vintagesolglasögon. Filmen Oh Brother, Where Art Thou? (2000) var den första att använda kraftig digital färgkorrektion tills varje scen hade den gammaldags sepiatonen:

När denna teknik utvecklades upptäckte andra regissörer att det var mindre kostsamt och ett snabbare sätt för filmen att få den atmosfären, utan att anlita professionela aktörer eller filmhanterare. De här färgerna har blivit den korta vägen till att visa känslor; gult gör att tonen verkar vara varmare, blå gör att scenen får den där mystiska känslan som om den vore upplyst av månen och det gråa gör att filmen får en deprimerande ton.

Och nu när vi ändå är inne på färg - allt annat är orange och blått. Precis som en kläddesigner från 90-talet så har dagens filmer bestämt att de 2 andra färgerna de behöver är orange och blått. Som den skarpsynte bloggaren Todd Miro har pekat ut på sin blogg Into The Abyss är att färgkombinationen oftast kombinerar den något ovanliga färgen orange mot en blå himmel:

Transformers: Revenge of the Fallen (2009)

Eller ett vagt upplyst rum:

Iron Man 2 (2010)

Eller några specialeffekter som dem lyckats knåpa ihop:

Tron Legacy (2010)

Die Hard 4.0 (2007)

Denna effekt har dessutom drabbat filmposters:

Vad är det som händer egentligen?

Detta är färghjulet:

Placeringen av färgerna i hjulet är baserat på vilken nyans de har till varandra. Målet nu för regissören av en film är att få färgerna att få en fin kontrast till varandra. Eftersom de flesta filmerna handlar om människor så tar man en av färgerna i högra hörnet av cirkeln, en hudton. Sedan tar man en färg som ska ha den starkaste kontrasten till den valda färgen, det vill säga på motsatt sida av cirkeln. Ser du vilka färger man får? Just det, orange och blått.

Sedan början av skapandet av färgfilm har man försökt göra scener så att man får använda denna färgkombination så ofta som möjligt. Sedan det blev så enkelt att använda sig av färgkorrigering så har de tagit det så långt att varje rum är baddat blått och varje människa ser ut som de har fått en hemsk billig thailändsk spray-on solbränna.

Det är inte bara av lathet som det har blivit så här. De som ansvarar för färgerna i en film har en spann på ungefär två veckor att färglägga, ibland bild för bild, en hel film. Det behövs inte många titt på kalendern för den anställde och se hur deadlinen närmar sig snabbare och snabbare innan man slänger upp händerna i luften och säger ”Skit samma, alla gillar orange och blått!”

Watchmen (2009)

söndag 15 maj 2011

Är musiken viktig i filmen?

Musiken har varit en stor del av filmen ända sen den först kom. Från början innan man hade kommit på hur man lade till ljud till filmen så fanns det ofta någon som spelade piano eller något annat instrument för att sätta stämningen till det som hände i filmen. Alltså redan innan man hade tekniken till att lägga till musiken i själva filmen så hade man ”livemusik”. Musiken spelades även vid vissa tillfällen när de spelade in filmerna för att bidra till atmosfären och hjälpa skådespelarna att komma in i det känslomässiga tillstånd som kunde underlätta för dem när de agerade.

Många av filmtittarna tar nog musiken för givet och tror att den bara är där för att ge filmen en extra touch och tror ofta att det inte spelar någon roll vad man använder för musik, men det som de inte har förstått är hur mycket av filmen som byggs upp runt musiken. Problemet är att de tänker sig musik som en låt och inte att musik även kan vara bakgrundsmusik, såsom en violin som spelar en dyster ton i bakgrunden för att tittarna ska komma in i den där lite dystra och sorgsna stämningen som passar till handlingen just i den delen av filmen. Det är en så stor del av filmen att det är synd att folk inte uppskattar det mer. Musiken är det som ger djupet och känslan till filmen, det tar filmtittandet till en helt ny nivå när man lägger till musik i filmen. Om man inte tänker på ljudet så gör det att man får en mycket ytligare upplevelse av filmen, för musiken är ett verktyg som filmskaparna använder för att ”dra in folk” i filmens ”värld”. Musiken är alltså ett sätt att beskriva och förmedla karaktärernas känslotillstånd på ett mer konkret sätt. Det är lättare att få rätt känsla om man använder flera olika sinnen än enbart synen.

Musiken kan också användas för att beskriva för tittarna var de är under filmen. Ett exempel är i filmen The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006) då huvudpersonen skickas iväg för att bo hos sin pappa som bor i ett annat land. Så fort han kommer till Tokyo börjar de spela japansk musik för att tittarna ska förstå var filmen utspelar sig och för att man ska känna sig som om man är där med dem. Ett annat exempel är att i nästan alla filmer som utspelar sig i det skotska höglandet så spelas det ofta mycket säckpipa eftersom att det är en musikstil som ofta kopplas till Skottland. usik kan användas i det syftet också, för att man ska förstå vart det utspelar sig utan att det behöver nämnas i filmen.

En av de mest påtagande effekterna då det spelas stråkmusik i en film är när den sakta tonas ut för att därefter försvinna helt och sedan fortsätta att vara helt tyst. Eftersom det låter i princip oavbrutet genom hela filmen är det just de gånger då ljudet försvinner helt som man blir säker på att något oväntat kommer att hända. Musiken och avsaknaden av musiken bygger alltså upp spänningen väldigt bra, man vet att något kommer att hända, men inte vad. Det gör att man blir mer koncentrerad. Det följs ofta av plötsliga höga ljud eller hög musik vilket ofta resulterar i en lätt hjärtklappning eftersom man är så koncentrerad på att något kommer att hända och när det väl händer är det aldrig vad man tror det ska vara. Med andra ord är det inte bara själva musiken som kan bygga upp spänningen och påverka oss tittare utan även de korta stunderna av fullkomlig avsaknad av musik och ljud kan påverka oss minst lika mycket.

För mig är musiken en av de viktigaste delarna i en film. Utan musik i filmen får man inte samma ”djup”, man förstår varken känslorna eller situationerna lika bra. Ett val av musik som verkligen är en personlig favorit är musiken från Star Wars-filmerna då man använder sig av en hel symfoniorkester och inte bara ett band.

Användningen av en symfoniorkester gör att upplevelsen av filmen blir så mycket starkare och påtaglig på grund av att det finns så många olika instrument som kan skapa den här speciella känslan. Om man inte skulle ha den här lite dämpade och mystiska musiken skulle det inte alls vara lika spännande om musiken var i perfekt harmoni. Det som kan vara dåligt med musiken i filmer är att artisterna ofta låter filmskaparna använda deras musik i reklamsyfte för att få ännu fler människor att lyssna på deras låtar och på så sätt kanske få sälja fler skivor. Som tur är det inte alla filmer som har sådan musik, de flesta har en speciell låt som är mer som en signaturlåt för filmen så att man ska ha något att känna igen den på.

Sammanfattningsvis skulle filmer utan filmmusik bli väldigt mycket tråkigare. Helhetsintrycket av filmer utan filmmusik skulle bli ganska platt och man skulle aldrig kunna få samma förståelse för varken historien eller karaktärernas känslor.

Källförteckning
Bild Star Wars (1977-1983). URL: http://cache2.allpostersimages.com/p/LRG/20/2007/BVN6D00Z/posters/star-wars.jpg (Läst: 2011-05-15)
Bild The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006). URL: http://images.allmoviephoto.com/2006_The_Fast_and_the_Furious:_Tokyo_Drift/2006_fast_and_furious_tokyo_drift_wall_001.jpg (Läst: 2011-05-15)
Wikipedia (2011). Stumfilm. URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stumfilm (Läst: 2011-05-15)

lördag 14 maj 2011

Scream 4

OBS!
Spoiler!

Scream 4 (2011) har en väldigt ovanlig och konstig inledning. Det börjar med att två tjejer ser en skräckfilm, som handlar om två tjejer som ser en skräckfilm, som handlar om två tjejer som ser en skräckfilm. Sedan blir tjejerna i filmerna mördade av en maskerad person och tjejerna i filmen dör kort efter det också på samma sätt. Personligen tycker jag inledningen känns som ett stort skämt, på grund av alla upprepande mord som dessutom är exakt likadana.

Nästa dag när invånarna i den lilla staden Woodsboro vaknar upp och får reda på att det har skett två mord blir alla väldigt upprörda. Till råga på allt är det precis tio år sedan liknande mord skedde i staden. Polisen hittade aldrig den maskerade mördaren då och ryktena sprids att det nu är samma mördare som slagit till igen.

Under tiden för de gamla morden fanns det en tjej som hette Sidney Prescott. Hon blev nästan dödad då, men lyckades överleva flertalet gånger. Om de händelserna skrev hon en bok, som hon sedan släppte i samband med årsdagen för morden. Sidney får under kvällen ett samtal, som visar sig vara från mördaren. Hon blir då rädd och hon och hennes familj får polisbevakning utanför sitt hus. Olyckligtvis går då mördaren över till grannen och från fönstret ser Sidney och hennes kusin Jill hur grannen blir knivhuggen till döds.

Tekniknördarna Charlie och Robbie har en tradition att varje år på årsdagen ha en fest där de klär ut sig till den maskerade mördaren. De flesta av stadens ungdomar far dit och då är det en självklarhet att även Jill vill åka dit. Sidney tycker däremot att det är olämpligt med tanke på morden som nyligen skett. Jill accepterar då Sidneys beslut och går upp på hennes rum. Där stannar hon dock inte länge eftersom hon rymmer iväg till festen. På festen finns däremot inte ett spår av mördaren, och när festen är över går Jill och hennes bästa vän Kirby hem med Charlie och Robbie. Sidney får så småningom reda på att Jill har rymt och beger sig iväg ut för att leta rätt på henne.

Hemma hos Kirby börjar de höra oljud, så Robbie går modigt ut för att se efter. Det leder till att han tar sitt andetag i livet, för mördaren slår till ännu en gång. Jill, Kirby och Charlie sitter kvar inne i huset, omedvetna om vad som händer. Plötsligt ringer det på dörren och Jill går försiktigt fram. Det är bara Sidney, som efter en lång tids sökande äntligen hade fått reda på vart Jill hade gått efter festen. Samtidigt som de två kusinerna står och grälar, dyker mördaren upp från ingenstans och anfaller dem. Det blir en klassisk katt- och råttjakt och Jill lyckas gömma sig, medan Sidney fortsätter att bli jagad. Sidney lyckas också gömma sig, men när mördaren får tag på Kirby så springer Sidney ut från sitt gömställe för att hjälpa henne. Kirby blir tyvärr dödad, och då kommer Charlie lugnt ingående i rummet. Han bara står där och ler mot Sidney. Efter det tar mördaren äntligen av sig masken och otroligt nog visar det sig var Jill. Tillsammans med Charlie hade de två turats om att vara utklädd till mördaren, vilket gjorde att ingen av dem blev misstänkta. Charlie är väldigt förälskad i Jill och hoppas att de nu kan bli tillsammans, men istället sticker Jill kniven i honom också. Innan hon knivhugger Sidney så förklarar hon varför hon mördat alla. När även Sidney ligger på golvet, så fejkar Jill att även hon har blivit anfallen av mördaren. Senare dyker polis och ambulans upp, som lyckas rädda Jill och ta henne till sjukhuset. Efter ett par timmar på sjukhuset vaknar Jill upp och till sin stora förvåning får hon reda på att även Sidney har överlevt knivhuggen. Det medför att Sidney kan berätta den sanna historien och därmed få Jill arresterad.

Jag tyckte att filmen var helt okej, men inte mycket mer. Man kunde hänga med bra i handlingen och det var svårt att förutse vad som skulle hända. Däremot tycker jag inte att filmen var så läskig som skräckfilmer brukar vara. Dessutom blev den stundvis lite komisk då karaktärerna skämtar både om och med mördaren. Den konstiga inledningen av filmen känns också väldigt rolig. Som i alla skräckfilmer måste karaktärerna alltid gå och kolla bakom stängda dörrar och i mörka hörn, fast de vet om att mördaren finns där. Sådana saker gör att man som tittare blir irriterad, men å andra sidan skulle filmen inte ha varit så läskig om karaktärerna inte varit så dumma.

Källförteckning
Poster Scream 4 (2011). URL: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/d/d8/Scream4Poster.jpg (Läst: 2011-05-04)

fredag 5 mars 2010

Paranormal Activity

Paranormal Activity visar på ett nytt sätt att spela in skräckfilm.

Katie Featherstone och Micah Sloat är huvudrollsinnehavare i skräckfilmen Paranormal Activity, som visades första gången på Screamfest Film Festival år 2007. Det var dock inte förrän två år senare, i oktober 2009, som filmen fick sin världspremiär.

Filmen har hyllats med anledning av sitt unika sätt att filmas. Produktionen kostade endast $15,000 dollar, är filmad med en vanlig kamera, och liknar en dokumentär.

Katie studerar, och hennes sambo säljer aktier. De har precis köpt ett hus i Kalifornien, när Katie en dag berättar om de övernaturliga saker som händer henne varje dag. Ända sedan Katie var 8 år har hon förföljts av oförklarliga ljud, ljus och skepnader. Oavsett var hon befinner sig, förföljer vålnaden henne. Hon berättar för Micah att konstiga saker nu börjat hända i deras hus, och att vålnaden är kopplad till henne. Förtjust köper Micah en filmkamera, och hoppas på att få se vålnaden på bild. Små oförklarliga saker börjar hända nattetid, och Micah får bildbevis via inspelningen. Det som först varit en oskyldig dörr som stängts, utvecklas snart till synliga skuggor och röster. Micah verkar reta upp demonen som befinner sig i deras hus, och den uppenbarar sig allt mer och mer. Allt fångas på filmkamera, och paret blir mer och mer rädda för sina liv.

Händelserna i filmen är mycket lätta att relatera till det verkliga livet, då man kanske hört eller sett någonting man inte kan förklara. Även inspelningssättet gör filmen mer trovärdig. Skådespelarna är inte sminkade, och ser ut som ett helt vanligt par. De filmar även på ett amatörmässigt sätt, vilket bidrar till känslan ”detta kunde ha hänt mig”.

Om du kommer bli rädd under filmen eller inte, beror nog på hur stor fantasi du har. En sak är säker, Paranormal Activity har verkligen visat ett nytt sätt att spela in skräckfilm på!

Källa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Paranormal_Activity

Jurtjyrkogården

Louis Creed (Dale Midkiff) och hans familj har flyttat till ett hus med en liten stig in mot skogen som leder till en begravningsplats där det på en skylt står ”Jurtjyrkogården”. Där har barn begravt sina älskade husdjur som blivit överkörda på den trafikerade motorvägen som ligger intill huset. Vägen kräver snart ett till offer: Creeds katt Church. Med hjälp av grannen Jud Crandall (Fred Gwynne) så begraver Louis Church på en indiansk begravningsplats med förmågan att häva döden. När Louis treårige son Gage blir överkörd på motorvägen så kommer Louis snart att upptäcka att ibland är döden att föredra.

Baserad på Steven Kings bestseller med samma namn och regisserad av Mary Lambert är Jurtjyrkogården den mest skrämmande film man kan hitta. Även om den inte är lika läskig som The Shining är handlingen för hemsk att föreställa sig.

Mary Lambert kan verkligen konsten att göra en film skrämmande utan att behöva använda onödiga och blodiga våldsscener. Med bra musik som bygger upp spänningen känns det som om man är på plan på väg mot sin undergång, men utan att kunna hoppa av. Du blir fängslad av den övernaturliga stämningen och hur mycket du än vill titta bort så kan du inte det. Även om filmen är skrämmande tror jag inte att du skulle vilja titta bort. Manuset som är skrivet av Steven King är otroligt välgjort och mycket bra. Mary Lambert har också lyckats väldigt bra med att ha kameran från precis rätt vinkel för att få ett skrämmande begränsat synfält, men samtidigt bra nog för att se vad som händer.

Dale Midkiff är spektakulär i denna roll som läkaren och vetenskapsmannen Louis Creed. Även Fred Gwynne som spelar Jud är perfekt för rollen. Gwynne har allt som karaktären Jud Crandall hade i boken. Från hans dialekt till det sneda leendet som Louis tycker så mycket om honom för. Detta är viktigt för att alla som läst boken ska tycka om filmen. Om karaktärerna inte gestaltas på rätt sätt så blir filmen inte lika bra. I Jurtjyrkogården har alla skådespelare spelat sina karaktärer så bra att även den som läst boken ett tiotal gånger inte skulle ha något att klaga på.

I denna film finns detmesta du kan bli rädd för. Det finns blod, råttor, djur, döda människor, ödsliga hus, spöken och flera otroligt bra och välgjorda spänningsuppbyggande scener.

Om du älskar att skaka av skräck är detta filmen för dig.