127 timmar

127 timmar (2010) är baserad på en verklig händelse som handlar om de dryga fem dagarna som den unge friluftsentusiasten Aron Ralston satt fast i en klippskreva. Allt på grund av att han tog ett snedkliv när han hoppade mellan klipporna i en avlägsen ravin i Utahs ödemark, vilket ledde till att olyckan var framme. Det ödeområdet som tidigare var så lockande blir helt plötsligt hans största fiende när han ramlar ner och en sten kommer i rörelse, ramlar över honom och kilar fast hans arm långt ner i en klippskreva. Där sitter han nu ordentligt fast med endast sin ryggsäck som innehåller ett väldigt begränsat förråd av mat, en fylld vattenflaska, rep, videokamera, GPS och ett billigt kinesiskt multiverktyg. Det är allt. Filmen skildrar hans tankar, gripande panik, avsked till nära och kära via hans videokamera och planer för att kunna befria sig själv.


Hur skulle du agera i denna ofattbara situation?
Det är filmens huvudfråga till åskådarna och troligen den största anledningen till att Danny Boyle valde att filmatisera boken Between a Rock and a Hard Place av den olycksdrabbade Aron Ralston. Att filmen är baserad på en verklig händelse gör det hela så klart ännu mer fascinerande och spännande. Man känner identifikation, för även om man inte har samma personlighet eller utseende som skådespelaren James Franco som spelar huvudrollen som Aron Ralston så tänker man hur man själv skulle ha gjort i samma situation.

Hade jag verkligen knäckt min egen arm, skurit med en slö fickkniv genom vävnad, muskler och senor för att komma loss? På grund av allt detta känner man riktigt frustrationen och ångesten som kryper fram i hela kroppen under filmens gång. Det fascinerande är också att när man spänt sitter och väntar på att något oundvikligt hemskt ska hända så är det helt tyst, inte ens några instrument behövs för att öka spänningen och intensiteten i filmen.

Filmen sätter även igång tankar om vad som egentligen är viktigt i livet, något som är väldigt påtagligt under hela filmen. Speciellt när Aron spelar in avsked via videokameran till sina nära och kära, som han inte har haft kontakt med under en lång tid, vilket visar än en gång på hur mycket våra nära och kära faktiskt betyder för oss. De är egentligen det enda viktiga i livet. Utan dem är vi ensamma och utelämnade. Vi behöver alla känna oss älskade och behövda.

Boyle har själv sagt att han ville få med behovet av gemenskap i filmen, att ensam inte alltid är starkast. Det visas väldigt tydligt i början av filmen då Aron inte svarar när hans mamma ringer som han inte har haft någon kontakt med på väldigt länge. Han är verkligen en sådan människa som tror att hela universum kretsar kring honom. När han ger sig ut i bergen i Utah känns det mest som om att han bara vill bli av med sin rastlösa energi och få energikickar. Det kunde lika gärna ha varit något annat. För trots sin stora personlighet, videokamera och GPS så förlorar han.

127 timmar är trots sin enkelhet en fantastisk hjältesaga med en väldigt gripande historia och lämnar en stark eftertanke till åskådarna. Filmen är även en fantastisk skildring av den mänskliga överlevnadsinstinkten och hur långt vi faktiskt är villiga att gå i vissa lägen, något som inte bara gör filmen nervigt spännande utan också väldigt intressant. Det är genom blod, svett och tårar som Aron kommer till insikt vad som egentligen är det viktiga i livet, vilket även blir ens egen insikt efter filmen.


Källförteckning
Bild från filmen 127 timmar (2010). URL: http://kritiker.se/bilder/omslag/126068.jpg (Läst: 2011-05-15)
Pålbrandt, H. (2011-02-11). Spännande men enformigt i längden. URL: http://www.unt.se/kultur/film/spannande-men-enformigt-i-langden-1243269.aspx (Läst: 2011-05-15)